När vi tre blir fyra

Igår var jag på första terapitillfället för, eller kanske rättare sagt emot min Emetofobi. Vi är en grupp på 10 personer och alla lider vi av samma eländiga kräkfobi. Till skillnad från mig tycker dock många det är som jobbigast att själv kräkas, medan för mig är det jobbigt när jag ser/hör/vet om att andra människor kräks.  

Terapin jag går nu är en KBT behandling på 12 tillfällen, 3 timmar varje tillfälle. Det är på Karolinska sjukhuset i Solna, på deras psykiatriavdelning (ångestenheten) och jag har fått den här chansen genom remiss från VC.

Jag har tänkt att jag varje vecka ska berätta för er lite kort om vad vi gör under behandlingen och hur behandlingen är uppbyggd. Jag tror att det finns väldigt många där ute som skulle behöva och kanske vill gå en sån här behandling men som av flera skäl inte tagit tag i det.  

Först tänkte jag berätta lite om hur fobin ser ut från min sida.

Första gången jag minns att jag freakade ut totalt pga att någon kräktes så var jag 5-7år. Svårt att minnas min ålder exakt. Min bror hade fått Penicillin i flytande form. Han tog glaset i tron om att det var mjölk och drack glaset rätt upp och ner. Det kom upp lika fort!

Jag minns att vi satt i vardagsrummet och jag sprang och ställde mig i ett hörde och tårarna bara sprutade. Jag höll för öronen och fick ren och skär panik. Det tog mig flera dagar att komma över upplevelsen. Varje gång efter det som jag utsatts för kräk har varit lika traumatisk. Jag mår psykiskt dåligt i flera dagar efter och jag mår fruktansvärt illa och kan knappt äta.

Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men jag minns så väl när jag och Matte precis hade flyttat ihop. Han vaknade då en natt och sprang in på toa och kräktes. Han hann inte förvarna eller också så trodde han att jag inte skulle vakna, men givetvis gjorde jag det. I panik fångade jag lite kläder påvägen ut, som tur var hade jag gångavstånd till min mamma så jag kunde gå hem till henne och behövde inte återvända hem på några dagar. Efter det i ca: ett halvårstid vaknade jag av minsta rörelse Matte gjorde i sängen och reste han sig ur sängen frågade jag honom (vilket var ganska ofta) vart han skulle.

Nu när jag har barn och inser att jag inte ens klarar av att ta hand om honom när han blir sjuk känner jag att jag verkligen måste ta tag i det här. Jag förväntar mig inte att någonsin bli bra, men kan jag bara stanna hemma utan att få panik om någon i familjen mår dåligt. Då är jag nöjd!       

Åter till gårdagens behandling.

-          Vi fick först berätta var och en varför vi var där.

-          Sen gick vi igenom en lång presentation om Emetofobi i sin helhet, och forskning kring det.

-          Vi pratade om vad man gör när man lider av en fobi. Ofta går det i samma mönster. En katastroftank dyker upp. Och sen har man ett vist mönster efter de.

TEX.

Situation - Charlie äter sämre till middagen.

Katastroftanken - Jag reagerar direkt på att han verkar ha sämre aptit och får då en katastroftanken och tror att han är påväg att bli sjuk.

Här uppstår ett obehag i kroppen,ångest, illamående och jag får en extrem inre stress.

Säkerhetsbeteende – Jag tar till säkerhetsbeteenden för att dämpa ångesten, riggar babymonitorn för att snabbt vakna om han låter. Jag tar fram handdukar så jag snabbt är redo. Jag går och lägger mig tidigare än vanligt så jag hinner sova innan han eventuellt vaknar.  

Säkerhetsbeteéndet dämpar min ångest för stunden.

Såhär ser ofta mönstret ut för när man har en fobi och för att förstå mönsret fick vi tänka tillbaks på situationer och rita upp små kartor för att komma på om vi har några säkerhetsbeteénden.

En bra första träff enligt mig. Känns som en bra grupp och ett seriöst upplägg. Jag ser fram emot fortsättningen.