När vi tre blir fyra

Nästa lördag har jag och pappa biljetter till Magnus Uggla, jag och Matte har därför "tränat" Charlie lite på att ta flaska. Så vi vet att jag kan vara borta en stund och Matte kan sköta matningen själv. Igår kväll gav vi därför honom en flaska Semper ersättning innan han skulle gå och lägga sig. Sagt och gjort la vi honom i sängen.

Efter ca 30 minuter hör vi honom gnälla, jag kommer in i sovrummet och han har fontänspytt ner hela sig själ. Jag lyfter upp honom och han spyr två rejäla blaffor över min axel. Jag tar in honom i sovrummet och börjar tvätta båda honom och mig. Men han forsätter spy. Jag har läst om bebisar som reagerar såhär på ersättning.

Jag ber Matte ringa 1177, dom tycker vi ska åka in så han börjar bli slö och blek. Matte ringer till Astrid Lindgrens för att förvarna om vår ankomst, men efter som att Charlie fortsätter att spy och hans allmänna tillstånd bara blir värre så ber jag honom ringa 112. 

Det tar ca 20 minuter innan ambulansen är på plats. Dom säger att han måste följa med in då han låg på rygg när han spydde och kan eventuellt fått ner spya i lungorna. Dom försöker ta massa prover på honom men de har inga "verktyg" för så små bebisar så det går inge vidare. 

Jag åker med Charlie i ambulansen och Matte ligger i bilen bakom. I ambulansen blir Charlies tillstånd värre. Han är inte kontaktbar och syrenivån går ner, så kvinnan som sitter bak med oss i ambulansen ber chauffören öka farten. jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Han började få en svag blå nyans i ansiktet.

Alla hemska tankar hann flyga förbi. Väl framme möts vi av ett läkarteam på säkert 10 personer. Jag bryter ihop när vi kliver in. Så rädd, min lilla bebis mår så dåligt och jag kan inte göra någonting! 

Vi får ett rum på akuten där vi för vänta i 2 timmar för att sen bli flyttade till en avdelning. Där var han uppkopplad till EKG, blodtrycksmätare och all tänkbar utrusning. Under ett tillfälle började maskinen pipa. Det stod 0 i puls och läkare kom inspringandes. Men den lilla grejen på Charlies tå hade bara tappat kopplingen.

Både jag och Matte mådde illa av oro. Sov inte en blund, kunde inte släppa ögonen från Charlies bröstkorg. Tänk om han slutar andas.

Dom misstänkte mjökproteins allergi, men det verkar dom uteslutit nu då han har lite höga levervärden vilket tyder på ett virus. Att det skulle vara en bakterie har dom också uteslutit, så nu får han inte antibiotika längre. 

Just nu mår han mycket bättre och är sig lik. Han ler, äter, kissar och bajsar. Känns så skönt. Jag känner igen honom och stenen i magen har lösts upp.